Fyradagarsvecka eller sextimmarsdag?

För drygt 50 år sedan var jag med om att formulera S-kvinnors krav för hur familjens och arbetslivets villkor behövde förändras för att män och kvinnor skulle kunna leva jämställt. Vi hade tre grundläggande krav:  kvinnors rätt till arbete och egen försörjning, fullt utbyggd barnomsorg, sex timmars arbetsdag. Hur gick det? Ja, idag har vi Europas högsta sysselsättningsgrad för kvinnor och jag påstår att vi har världens bästa förskola. Så visst har det hänt en del med de två första kraven.

Men hur gick det med sextimmarsdagen?  Vi tog för givet att man även i fortsättningen gradvis skulle ta ut en del av tillväxten i kortare arbetstid, det som gav oss åttatimmarsdagen, femdagarsveckan, fler och fler semesterveckor etc. Men det tog tvärslut. Det har inte hänt någonting på 50 år.

Jag har genom åren förstått att begreppet ”sextimmarsarbetsdag” blockerar tänkandet för många. Man utgår från att en fjärdedel av den samlade arbetsinsatsen skall tas bort i ett klubbslag. Det blir för dyrt, säger man. Slut på diskussionen! För att slippa fixering och få till stånd en vettig diskussion är jag bered att ligga lite lågt med ”sextimmarsdagen” och i stället tala om en ”gradvis allmän arbetstidsförkortning”.  

För nu har det ju äntligen börjat röra på sig. Allt fler påpekar att vi i Sverige har längre arbetstid än flesta jämförbara länder, samtidigt som vi har hög sysselsättningsgrad och relativt hög pensionsålder. Alltså jobbar vi minst lika mycket som resten av Europa. Där diskuteras nu fyradagarsvecka och andra arbetstidsförkortningar på många håll. Också i Sverige börjar det stampas otåligt på arbetsplaster.  Fackförbunden talar om kortare arbetstid, liksom Socialdemokraterna inför sin kongress. 

Nu dyker fyradagarsveckan allt oftare upp i diskussionen. Inte så konstigt, det är säkert ett lockande alternativ för många. Men den oroar mig, för det innebär knappast någon lättnad för barnfamiljen som slåss med det så kallade ”livspusslet” eller försöker leva jämställt. Inte heller för alla familjer som inte har råd att fylla ett förlängt veckoslut med något extra. Inte heller för alla de som drömmer om mindre stress på jobbet.

Jag vill att diskussionen handlar om en daglig arbetstidsförkortning.  Självklart måste det finnas flexibilitet i hur enskilda arbetstagare och arbetsplatser förlägger sin arbetstid. Alla inser att en kortare arbetsdag är värdelös för exempelvis en veckopendlande byggnadsarbetare. Hen vill förstås vill jobba undan veckan komma hem till familjen. Det finns redan idag massor av lösningar på hur arbetstiden förläggs över dyngnet, det kan säkert bli ännu fler med en 30- eller 35-timmas vecka. Men det är ändå viktigt att det är kortare arbetsdag som är normen, inte kortare vecka.

Jag ser annars en stor fara i att arbetsplatser och scheman organiseras så att den som vill inte kan få en daglig förkortning av arbetstiden.  Det skulle kännas lugnare om vi redan nu bestämmer oss för att en framtida arbetstidslagstiftning skall värna rätten till daglig arbetstidförkortning – och i det avseendet kan inte ”sex timmars arbetsdag” missförstås.

Maj-Lis Lööw (s)

Mariefred